Tisdag den 16:e Mars - Operation ( LÅNGT INLÄGG !!! )

2010-03-24 klockan 19:56:39


Då har dagen kommit som man har väntat på med både glädje och väldigt stor nervositet. Samtidigt som man vill bli opererad för att få ett bättre svar på varför så vill man inte bli opererad då man verkligen inte gillar sjukhus. Vilket gör att känslorna för den här dagen är både positivt och negativt.
Och det jobbigaste av allt var nog att man inte hade någon direkt vid sin sida som man kunde lita på och som stöttade än till fullo, hade ju min underbara mamma som var med mig under hela dagen. Och jag pekar inte ut någon för att inte ha brytt sig om mig eller liknande, utan bara den jobbiga känslan av att känna sig så grymt ensam denna dag var obeskrivlig.
Jag klarade mig dock igenom denna dag utan större problem, utan att man kände sig så ynklig och barnslig vissa stunder. Tänk om man bara kunde vara cool och gilla läget som det är utan att behöva bry sig om vad som händer eller ska hända, då får man känslan av att man är en liten 7 åring som inte kan klara sig utan sin mamma på ett läkarbesök. Vilket känns pinsamt och barnsligt, är dock inte ensam om denna känsla så varför skämmas över den ?!

Bara för att det var operation idag så hindrade det inte mig för att jobba några timmar på morgonen, arbetsnarkoman som vanligt. Och arbetsdagen började egentligen kl 8.00, men blev ett litet undantag idag då jag började ca kl 6.00 idag i stallet. För att minska på krånglet för dem andra i stallet så bestämde jag mig för att jobba själv denna dag och även att börja dagen tidigare så jag hann göra så mycket som möjligt innan det bar av in till Stockholm.
Så upp ur sängen var man redan kl 5.30 på morgonen och gjorde sig redo och åkte upp till stallet. Hästarna kollade nyvaket på mig och undrade lite fundersam vad jag gjorde där redan. Dem såg lite trötta ut faktiskt och inte så pigga som dem brukar vara vid 8 - tiden. Men när väl fodervagnen kom fram så trampade dem otåligt i boxarna och gnäggade för att jag inte skulle missa någon av hästarna. Och såklart så missar man ingen, även om vissa är mindre än andra men alla är så söta och rara på sina sätt.
När dem väl hade mat i magen så började jag ta ut dem en efter en och dem kollade lite konstigt runt sig när dem kom ut och solen inte var uppe riktigt än. Även hästar kommer in i rutiner mer än vad man kan tro...
När hästarna var ute så var det full fart på mig och jag satte genast igång med att mocka alla 7 boxarna med väldig fart. Trodde inte jag skulle hinna mocka alla boxarna idag och jag jobbade på i ett raskt tempo och kollade lite fort på klockan då och då. När alla boxarna var färdigmockade, hösilage + kraftfoder fanns i boxarna och stallgången var sopad så var klockan inte ens 8.00 !!!
Jäklar vilken fart det kan vara i mig ibland när jag väl vill och måste, då får inget komma i min väg.
Nöjd och färdig med dagens arbetsdag så hoppade jag in i bilen igen och åkte hemåt, detta var min sista dag i Rånäs stallet. Iaf av alla mina inplanerade dagar, vet ju inte hur det ser ut i framtiden. Har ju fått sommarjobb där vad jag vet och har fått bekräftat av Pytt ( Bossen ).

Åter hemma så blev det en dejt med duschen för att åter duscha med den berömda tvålen Hibiscrub. Och sedan så åkte kläderna på som jag hängde på tork lite här och var kvällen innan. Och dem hade faktiskt hunnit torka till idag, förutom vissa punkter på tjocktröjan.
Mamma och jag åkte sedan hemifrån vid kl 8.30, och vi gjorde först ett stopp uppe i stallet. Skrev ihop en lista igår kväll om fodret till Kryssan och lite smått och gott som kan vara bra att veta om henne då dem andra har ansvaret för henne. Och skulle egentligen ha gjort det igår så jag redan kunde lämna den i stallet då, men minnet är bra men kort ibland. Så då fick det bli en avstickare idag för att lämna listan för att sedan hälsa på Kryssan och ge henne ett äpple och lite pussar <3
Vi åkte sedan vidare för att lämna Smilla på hunddagiset uppe i Skälby, eftersom vi inte vet hur lång dagen blir inne på sjukhuset och alla andra i familjen jobbade så var det lika bra att lämna henne där under dagen. Vilket Smilla inte verkade vara missnöjd med, utan var väldigt glad för att komma till dagiset och träffa lite kompisar och skälla ikapp med dem. Var ett väldans liv med allt hundskall !!!

Därefter så började resan in till Stockholm och nervösa jag ville bara åka hem igen, försökte istället att inte tänka så mycket på vad vi skulle göra eller vad som skulle hända under dagen.
Utan att vi bara skulle ut på en utflykt och att vi snart skulle åka hem igen. Så sällan nuförtiden som jag gör saker med min mamma, som att åka ut och göra något. Vi träffas på jobbet och dem kvällar jag kommit hem för att äta middag med dem, sedan gör vi inte så mycket mera. Vilket känns lite tråkigt och samtidigt hur ska man hinna med allt, jag jobbar både här och där och har hästar och mamma jobbar rätt mycket hon och är upptagen. Dagarna skulle inte alls bli fel om det fanns mera timmar på dygnena, skulle nog inte skada någon.
Väl inne i Stockholm vid Sofiahemmet, som inte tog alls lång tid att åka till. Vi hade åkt rätt så skapligt för att ha gott om tid, vilket vi fick inne på sjukhuset.
Det konstiga med Stockholm och sjukhus att dem har så grymt lite med parkering, det är ett fel om Stockholm att det är ont om parkeringar. Så vi fick åka ett varv runt den lilla fotbollsplanen till parkering. Och tur fick vi att det åkte en bil och vi då kunde ta hans plats att parkera på, då var parkeringen löst för dagen. Och såklart så var det ju betalparkering och man fick endast stå 4 timmar, och hur sjukt är inte det då egentligen !?
Det är ju alltid väntetider på ett sjukhus och speciellt när det gäller operationer, och 4 timmar då på en parkering är inget att lita på.
Och som sagt så var det inget att lita på då mamma fick gå ut hela 2 gånger extra för att förnya parkeringen vi stod på, vilket inte är det roligaste. Och det värsta av allt denna dag var att mamma med sin ovanliga tur när hon är i Stockholm eller större städer är att hon alltid blir påbackad !!! Vilket hon såklart även blev denna dag och hon berättade det för mig efter operationen.
Parkeringen var liten, ja, men man har väl ändå ratt på bilen så man får ratta lite för att slippa backa på någon annan för så trångt var det inte. Var någon större typ av bil då det var det bakre ljuset som var trasigt och någon repa på kofångaren i bak. Och det sjuka av allt var att personen i fråga som hade backat på mammas bil hade varit schysst att lämnat en lapp på mammas framruta, vilket mamma blev glad för. Och när hon tar lappen för att kolla på den så upptäcker hon att personen inte skrivit sitt nummer på den utan att lagt dit den för att det skulle se bra ut. VILKEN IDIOT !!!
Varför inte stå för det man har gjort för, det uppskattas så mycket mera. Tydligen så är det så i Stockholm, man backar på någon men man skiter i sakerna man har ställt till med och åker vidare som inget har hänt                  * FÖRJÄVLIGT !!! *

Hade tid för operation kl 11.00, och väl inne på Sofiahemmet så gick jag upp till Avdelning 1 för att anmäla att jag var där. Fick sedan åka ner till huvudplanet för att gå in på Operationsavdelningen. Blev mottagen av en rätt trevlig och rolig kvinna som frågade efter namn och såg i sina papper att jag stod uppskriven där. Fick sedan order om att gå utanför avdelningen och vänta där då klockan bara var runt 10 - tiden.
Och vänta på en sådan här sak är nog fan det värsta som finns, magen blev bara mer och mer orolig och man kollade på klockan var och varannan minut. Vilket inte är det minsta roligt.
Försökte hålla lugnet nere genom att läsa lite i en tidning och när jag hade kollat igenom den så satt jag och mamma och pratade om en massa saker. Om vad kommer jag inte ihåg, handlade mest om jobbet antar jag...
Och jag tror att jag såg Per Gessle komma gåendes utanför sjukhuset, men jag kan inte sätta tummen på att det var han. Men hela kroppen och hela hans uttryck såg ut för att vara han, hade solglasögon och ganska så täckt ansikte. Vilket då gjorde det svårt att verkligen säga att det var han, tror dock det var Per.

Klockan blev sedan 11.00 och vi väntade och väntade på att dem skulle komma ut för att ropa in mig, men klockan gick och ingen kom ut heller. Och vi började då undra om dem hade glömt mig eller något liknande, och vi beslutade oss för att gå in och checka läget igen.
Träffade då på en kille som kollade i papprena och berättade för oss att det var väntetid på några timmar nu tydligen och att jag hade fått en ny preliminär tid kl 13.00.
Det är det roliga med sjukhus och jag undrar om inte sjuksköterskan kunde se det när vi var in för ca 1 timme sedan och pratade med henne. Bara att gilla läget, men den här gången så visade killen oss till ett annat väntrum på avdelningen där det fanns en tv och mera tidningar att läsa. Var ju lite roligare att sitta där och vänta även om nervositeten höjdes en aning.
Kom ju människor dit och väntade som hade opererats, och när man såg dem så blev man ju ännu mera nervös. Är ett nervösknippe jag när det gäller sjukhus, hualigen !
Träffade på en riktigt rolig och trevlig kvinna som hade varit inne på operation som kom och väntade ute i väntrummet på att läkaren skulle komma och prata med henne. Vi började prata och hon sa att jag kunde vara lugn att dem var duktiga här och så vidare, riktigt trevlig var hon och rolig.
Det kom även förbi en doktor som frågade lite frågor som jag skulle svara på som exempel om man var allergisk mot något och så vidare. Han berättade sedan hur operationen skulle gå till.
När jag hörde meningen sätta kanyl för dropp så stelnade jag till och paniken kom, det är det jag har oroat mig mest för och absolut är räddast för.
Berättade att jag var rädd inför det och även han lugnade mig vilket inte hjälpte ett jävla dugg. Paniken var med mig hela tiden nu, och jag ville bara få det gjort så jag kunde åka hem igen. Ville inte vara med nu längre.

Fick som sagt ny tid kl 13.00 och samma sak där så kom det ingen läkare och ropade upp mig, utan vi väntade och väntade. Sedan kom den kvinnliga sjuksköterskan som först hade tagit emot mig, en rolig prick det där. Hon kom och sa att vi kunde börja med förberedelserna inför operationen då det snart skulle vara dags, skakis gick jag med henne till ett omklädningsrum där jag fick byta om till den berömda sjukhusskynket. Och man behöver ju inte vara rädd för att det ska vara för litet då man kunde linda det nästan 2 varv runt kroppen och då är jag inte så smal som andra kan vara.
Måste erkänna att jag kände mig så otroligt sexig i det där skynket och sedan strumporna man skulle ha på sig under tiden man väntade.
Sjuksköterskan visade mig sedan till en brits där jag fick ligga innan det var dags, skönt att få lägga sig ner då man var rätt trött. Kallt som tusan var det och jag fick en filt som värmde en del, men lite varmare hade ju inte skadat heller. Fick sedan svälja 2 st 1 grams Alvedon, 1 st primperan + en till tablett för illamående. Vet inte varför jag fick alvedonen, visst jag hade ont i knät men för vilken anledning sa dem inte. Tabletterna för illamående förstod jag varför jag fick då man kan må illa efter narkosen, det minskar ju effekten på illamåendet. Fick sedan lägga mig ner helt och sjuksköterskan frågade lite frågor och började sedan förbereda för att sätta kanylen, usch usch !!! Då låg 7 - åringen där och grät och ville till sin mamma och sitta i hennes famn, riktigt så var det inte att jag låg och grät så. Denna känsla fanns där då det var dags för att sätta kanyl * Panik *
Dem tog den tunnaste kanylen då jag var så känslig för den och 1, 2 och 3 så satt den där och jag vek mig av panik en stund, och när den väl satt där så var det färdigt och jag kunde koppla av lite. Det värsta var över och nu skulle jag inte få mera sprutor och om jag nu skulle få det så gav dem de genom kanylen i armen.
Dem kopplade sedan in droppen, och min kropp fick en mindre chock att det äntligen fick näring. Hade fastat från kl 23.00 kvällen innan då jag åt lite godis på kvällen. Hade sedan inte ätit en smula och druckit märkbart lite, så kroppen fick som sagt en liten chock av att få näring och dem sa även att min kropp verkligen behövde det då jag berättade sist jag käkade mat eller drack.
Och dem 2 gånger jag har fått dropp i armen så har jag legat med armen rakt ut, tycker det är obehagligt att vika armen även om dem säger åt mig att det inte är någon fara. Jag tycker det är otäckt =(
Efter en stund då jag låg och väntade så behövde jag gå på toaletten vilket jag fick göra ett besök på innan operationen, och gå på toaletten med dropp i armen som man inte vågar vika är ett stort projekt. Och även gå och ha med sig droppet var ett projekt det med även om sköterskan gick väldigt nära mig och beredd att fånga mig om jag föll.
Låg sedan helt slut på britsen och väntade och väntade... Var på väg att somna flera gånger och hade gärna velat göra det, men ville inte somna heller då det kunde vara min tur vilken minut som helst och jag ville då inte ligga och sova. Och det var ganska så mycket aktivitet där jag låg och väntade, det var på uppvaket där det var ett flertal som hade opererats och började vakna till liv igen.
Smått roligt att ligga och lyssna på alla människor som vaknade ur sin narkos som låg och pratade för sig själv och så vidare...

Väntade och väntade som sagt... Och tillslut så kom läkaren och pratade lite med mig och så ritade han även lite på mitt knä där dem skulle gå in med en kamera, han gick sedan igen och jag låg och väntade.
Och tillslut så var det min tur, äntligen. Dem tog min brits och körde mig mot operationsrummet, fick även på mig en mössa över allt hår och jag kände mig som ett extremt osexigt objekt.
Fick sedan gå lite på mina stappliga och skakis ben till operationsbordet för att lägga mig där, det var inget trevligt ställe att ligga på och hoppas jag inte behöver göra det igen för jag trivdes inte alls där.
Fick sedan lägga mig med armarna ut från kroppen, vilket kändes väldigt jobbigt. Dem gav mig sedan lugnande genom kanylen och på några sekunder så blev allting suddigt och hela världen snurrade för mig och jag tänkte bara att jag ville hem. Fick lite mer eller mindre panik, och så började dem att tvätta mitt ben med iskalla tussar med antagligen sprit på. Och även det var riktigt hemskt, så kallt och när man var så borta som jag var så ville man bara springa undan för det hemska och otäcka kylan på benet av tussarna.
Fick sedan en syrgas mask över näsan och munnen och andades lite i den och jag kommer ihåg att det kändes konstigt att andas luft genom den, sedan så var allting svart...

Kunde sedan höra röster och saker som rörde sig, eller drömde jag ?! Känslan var himla läskig då jag tyckte att jag hörde saker omkring mig men jag kunde inte öppna ögonen för att se mig om. Ögonen var stängda och kämpade för att få upp dem, kände mig helt slut så försökte sova vidare. Någon var in för att kolla till mig då jag minns en skepnad på näthinnan och att även någon råkade knuffa till sängen vid ett tillfälle.
Ville sova mera bara det att kroppen gjorde extremt ont och man ville lägga sig på sidan för att avlasta baksidan av kroppen och jag hade legat i samma ställning sedan ca kl 13. Det gick inte, gick inte att röra på sig och det gjorde bara mer och mer ont.
Undrade vad klockan var och hur länge jag hade varit borta, hörde någon säga att klockan var 17.05 och jag hade varit borta i ca 1 timme och 30 minuter då.
Började vakna mer och mer till liv och kunde stundvis öppna ögonen för att kolla mig lite omkring, och allting var så annorlunda från det stället jag låg på innan och jag undrade var jag var någonstans. Kunde senare konstatera att jag låg på ett annat uppvak och att dagspersonalen hade bytits ut till kvällspersonalen.
Kom sedan förbi en sjukgymnast som förklarade att operationen hade gått bra och att läkaren Göran Arn hade gått hem för dagen så hon berättade lite saker och gav även mig en mapp med lite papper och hemövningar jag skulle börja göra så fort jag kunde. Vet att jag svarade på hennes frågor och att jag även frågade då hon berättade att jag hade fått en ny remiss till sjukgymnasten om jag kunde ta vilken som helst eller om jag var tvungen att gå inne hos någon på Sofiahemmet. Jag fick välja själv var jag ville gå, tack och lov.
Kommer inte ihåg vad vi pratade om då denna sjukgymnast var hos mig, var för drogad.
Kom sedan en sjuksköterska som frågade hur jag mådde och hur ont jag hade mellan en siffra på 1 - 10, sa då 7 och skulle direkt få mera smärtlindring. Och jag fick då 1 eller 2 st Citodon och sedan 1 st 500mg Alvedon, och så fick jag även en kopp med kaffe och en smörgås att äta. Hade absolut ingen hunger och ville inte alls äta den där smörgåsen, men gjorde jag inte det så skulle jag nog inte få åka hem heller. Och jag skulle nog må bättre och piggna på mig mera om jag åt smörgåsen, droppen hade börjat tagit slut också.
Började äta smörgåsen mot min vilja och första tuggan ner i magen gjorde magen överlycklig för lite riktigt mat, även om det lät som ett vulkanutbrott några sekunder efter jag hade svalt.
Fick ner kaffet och smörgåsen bättre än jag trodde och fick behålla det också, fick även ner tabletterna och ville att dem skulle börja verka då smärtan bara växte mer och mer.
Efter en stunds vila och massa spring fram och tillbaka så började jag känna mig ganska så behov av en toalett, och när en av sköterskan kom förbi och frågade om jag behövde gå på toaletten så sa jag att det började bli rätt så akut just då. Hon sa att jag skulle få gå på toaletten och försvann för en stund.
Och under tiden jag låg och väntade på henne så blev det bara mer och mer akut, inte bra att dricka kaffe i vissa sammanhang även om det kan vara bra att få igång blåsan igen efter en operation. Vissa kan ha problem med det, vilket jag inte hade denna gång. Tillslut så kändes det som att det skulle rinna över ur öronen och jag tänkte att jag kommer inte att klara detta utan en olycka * Skäms *
Efter mycket om och men så kom sköterskan tillbaka och jag sa att det började bli kris nu och hon frågade om jag orkade gå hela vägen till toaletten, berättade hur jag mådde att det var rätt snurrig och jag kände mig skakis. Dem körde då fram mig på britsen till toaletten så långt dem kunde och jag fick sakta sätta mig upp, och jag befann mig då på dem sju haven med fulla stormvindar. Satan i gatan vad världen snurrade och jag kände att jag var helt borta och ville helst av allt lägga mig igen, samtidigt som jag var så jävla kissnödig så jag bara ville resa mig upp och springa in på toaletten. Ett riktigt jobbigt läge att sitta i kan jag berätta för er !!!
Efter en stund hade världen slutat snurra så mycket och med hjälp av sjuksköterskan så kunde jag sakta men säkert resa på mig, och jag var inte alls fit for fight. Riktigt ostadig, groggy och ont i benet hade jag, kommer ihåg än idag hur jävla dåligt jag mådde och hur jävligt allting var.
Fick sedan hjälp in till toaletten då jag extremt sakta men säkert närmande mig toaletten, riktigt krångligt med dropp och grejer. Tillslut så var jag vid toaletten och var då ett företag att få ner trosorna man hade på sig, och väl på toaletten så tror jag att jag minskade 4 kg i vikt. Så skönt det var kan jag säga.
Färdig på toaletten så var det en liten promenad tillbaka till sängen igen, och väl tillbaka i sängen så la jag mig ner efter den lilla promenaden och det var riktigt skönt. Att man kan bli så slut efter ett toalettbesök var nog länge sedan jag blev.
Fick sedan ligga och vila en stund och sedan kom dem in och pratade lite med mig igen och berättade att jag snart skulle få bli utskriven och åka hemåt, skulle först få ringa min mamma och berätta läget och sedan var det lite småsaker som skulle fixas. Och när dem sa att jag skulle ringa min mamma så funderade jag länge på hur i hela fridens namn jag skulle kunna ringa till min mamma då jag inte hade någon telefon. Dem sa tillslut att jag skulle få låna deras telefon på avdelningen, och tur att man har sånt jävla sifferminne då man var så borta och drogad så skulle man komma ihåg ett mobilnummer också. Men jag har ju fått den gåvan att jag kommer ihåg siffror rätt så bra så mammas mobilnummer var inga problem alls så jag slog in siffrorna och mamma svarade tillslut.
Berättade läget för henne så hon visste hur det såg ut och att vi snart skulle få åka hem. Stackars mamma fick sitta och vänta en hel dag och bara vänta, som tur var hade hon tagit med sig en bok så hon läste med spänning i boken under tiden. Men att sitta från ca kl 10 till ca kl 18 är riktigt snällt av henne, tack mamma <3
Efter en stunds vila och lite fix så var det dags för mig att byta om till mina egna kläder och en sköterska gick och hämtade mina kläder i mitt skåp och kom sedan tillbaka med dem och så fick jag klä på mig i sängen.
Snurrig i huvudet och ont i benet så kan ni ju tänka er hur det gick att klä på sig, var ett företag det också och efter några minuter så satt kläderna på kroppen och jag var helt utmattad.
Blev sedan utskriven och en sköterska och jag gick armkrok ut till mamma som satt och väntade utanför avdelningen. Gick relativt bra att gå, visst det gjorde ont och det snurrade lite. Dem hade bedövat knät efter operationen och det kände jag för det gjorde inte så extremt ont i knät för där kändes det till och med bedövat, gjorde mera ont i benet upp i låret.
Kom ut till mamma och vi fick sedan åka hem, hem ljuva hem. Mamma och jag började gå mot bilen och jag gick nu själv och mamma hon gick på tills hon insåg att jag stapplandes tog mig fram någon meter bakom henne. Hon saktade sedan ner på steget och så berättade hon att någon hade backat på hennes bil då, och lika irriterad blev jag då dem hade lämnat en lapp kvar men inte skrivit ner sitt mobilnummer eller liknande.
Väl i bilen så kunde man slappna av igen och man var helt död efter promenaden till parkeringen där bilen stod, och på vägen hem så pratade vi om besöket på sjukhuset och lite blandade saker...
Vi åkte från Sofiahemmet ca kl 18.30 på kvällen så det blev som sagt en lång dag i Stockholm, och väl hemma vid 20 - tiden så kände man att dagen äntligen var över.
Blev en snabb titt på datorn och sedan så blev det mest sängen som gällde och högläge med benet och stora intag av värktabletter.
Kommer konstigt nog inte ihåg så mycket om kvällen efter operationen, men var lite orolig inför natten och trodde att jag inte skulle få sova så mycket. Fick sova mer än jag trodde iaf, kanske var för att man var så nerdrogad efter dagen och själva utmattningen.
Värsta var att man bara kunde sova på rygg, vilket inte var så bekvämt som man hade kunnat få det.




Nu blev det väldigt mycket text om dagen och om operationen, förlåt för det men jag kände att jag ville skriva allt det här. Skönt att skriva av sig lite om dagen faktiskt, även om man skäms för sig själv många gånger...

Puss & Kram från Pucko med bandagerat knä.

Kommentarer
Postat av: 3.5

jag är stolt över dig, att bevisa att man är rädd men ändå läger sig där å får det man minst vill få men det var väl värt det tycker jag ialla fall,hoppas du är på bättringsvägen,och at du tränar ditt knä så då kan komma tillbaks till det du älskar mest at va med hästen å vara ute i hagen med kryssan,ha dett du vetvem,kram

2010-03-24 @ 22:40:56
Postat av: Läncis

I know the feeling med kanyl och dropp å hela kittet. Jag är också livrädd för att böja armen, och för att ens sätta i kanylen. Usch!

Men det brukar inte vara några problem, och det brukar alltid bli bra efter en vistelse på operationsbordet. :)

2010-03-25 @ 10:58:23
URL: http://lancis.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0